historia

Om rasen - historia

Rasens historia

2002 godkände Svenska Kennelklubben Jack Russell Terrier som en egen ras, men dess historia är förstås mycket äldre än så. Det var här det började:

I Swimbrigde kyrka, North Devon i England arbetade pastor John Russell. Han är rasens skapare.

(fotona tagna av Jon och Judy Wright, Denton kennels Australia)

Detta är en översättning av originalbeskrivningen av Trump:

"Färgen är vit med bara ett litet fält av brunt över ögonen och öronen. Ett fält, inte större än en penny, täcker svansroten. Pälsen, som är tjock och tät och obetydligt sträv, är anpassad för att skydda kroppen mot väta och kyla men har ingen likhet med den rikligt sträva päls som en skotsk terrier har. Benen är raka som pilar, tassarna perfekta. Helheten utstrålar tålighet och uthållighet. Storlek och höjd på djuret kan jämföras med storleken på en fullvuxen rävhona."

Denna mycket tidiga rasbeskrivning skiljer sig inte särskilt mycket från vår moderna rasstandard!

Genom målmedvetet avelsarbete lyckades bibehålla typen han tyckte var så perfekt. Vägen till världens godkännande blev dock lång och krokig.

Det har utvecklats två raser ur detta original, den högställda mer kvadratiska som heter Parson Russell Terrier, och den lågställda aningen längre som heter Jack Russell Terrier. Dessa är de båda godkända SKK-registrerade raserna.

Varför Australien, när originalet är från England?

Australien ses som rasens utvecklingsland. 1972 bildades Jack Russell klubben i Australien. 1991 godkände Australiska kennelklubben rasen och klubbens otroligt välskötta register. Fram till 1994 tilläts hundar föras över från Jack Russell-klubbens register till Australiska kennelklubbens register.

En klubb hade existerat i England mellan de båda världskrigen. Den klubben försökte organisera de få kvarvarande hundarna av Parsons blod, speciellt de som kom från Arthur Heinemann's kennel. De hundarna var alla av original Parsontyp, 14 inches höga, 14 pounds tunga (med det kända förhållandet  ett pund för varje inch).

Nästan uteslutande alla hade sträv eller broken päls, och var nästintill vita. Alla var självklart arbetande grythundar.

Följande, mycket intressanta artikel skrevs av Dr Julie Edwards 1992, om rasens ursprung i Australien:

"Jack Russelln är inte en australisk ras. Ursprungslandet är England, eller mer specifikt Devon County. Bevisligen har rasen i Australien utvecklats ur importer från England. När den första importen kom till Australien (1964), och när det australiska registret skapades 1975, fanns ingen annan Jack Russell organisation eller register någon annanstans i världen.

Tyvärr blekande klubben bort. Tyvärr - för vid denna tidpunkt var alla hundar i klubben "renrasiga". Alla kunde med hävd visa sig vara avkommor ur Parson John Russells arbete, identiska i typ, alla var utvecklade för och användes till det de skulle -arbete.

Dom var alla avlade enligt modellen "de bästa med de bästa" - arbetsmässigt förstås. Icke jaktdugliga individer ratades. Resultatet blev en hund som var genetiskt standardiserad för arbete, men inte nödvändigtvis för enheltlig exteriör.

Under och efter andra världskriget blev det som kvarstod av klubben och andra överlevande Parsonlinjer, spridda över hela England. Antingen ägdes dom privat, eller av medlemmar i olika jaktklubbar, eller ägdes dom i kennelflock av någon jägarmästare.

Han behövde en uthållig, modig jaktterrier av lagom storlek som skulle assistera foxhundarna i rävjakten. Han kom över en tik som hette Trump, som han tyckte uppfyllde alla önskemål om hur en bra grytterrier ska vara.

Trump och hennes avkommor är starten på Jack Russell Terrier.

Där miljö och omgivningar ställde krav på enhetlig exteriör (t.ex där hundarna var utsatta för samma typ av arbetsterräng) blev typ och enhetlighet parallellt snabbt standardiserade.

Där arbetshundarna var geografiskt isolerade i olika områden av varierande terräng, uppstod situationen att hundar inom olika områden blev lika i typ, och dessa typer kunde skilja sig mycket från varandra.

Hundarna blev genetiskt standardiserade, men det var arbetsgenen som var den betydande (homozygot), och den standardiserade exteriören av underordnad betydelse (heterozygot). Detta står i kontrast med dagens "utställningsraser", där exteriörgener blivit standardiserade och "rena", och genen för arbetsförmåga kommit att bli av underordnad betydelse. Vilken av de två typerna man tycker är "renrasig" hänger troligen på om man är en utställnings- eller jakthundsentusiast. Ur ett genetiskt perspektiv kan båda ses som renrasiga eftersom båda består av hundar med utvalda, koncentrerade och förfinade gener till specifika syften.

Ur ett kennelklubbsperspektiv läggs stor tyngdpunkt vid en stamtavla. En hund med en fantastisk stamtavla har sitt värde även om den är en medioker individ själv. Ur ett jaktavelsperspektiv räddar inte en snygg stamtavla en oduglig individ.

Vissa jaktklubbar håller stamtavleregistrering nästan heligt, medan andra inte bryr sig om någon långsiktig registrering alls. I många fall döpte (och döper) man en hund till samma namn som förfäderna haft i 100 år. Den genetiska kopplingen finns alltså, även utan en skriven stamtavla.

Alltså, efter andra världskriget var situationen sådan, att de få kvarvarande genetiskt genuina parson-terrierna hade spritts ut över hela England, och beroende på varierande arbetsterräng (och säkert även genom inblandning av andra raser) kommit att variera väldigt i typ. Vi har alltså i detta läge Jack Russells med stor variation, men ändå med anmärkninsvärt identisk grytjaktsskicklighet och bibehållen genetisk renhet. Så var alltså läget för Jack Russelln i England vid tidpunkten för de första importerna till Australien, 1964.

T.ex, 1964 kom Hardy (Jack Russell import nr 5) som en gåva från Greven av Beaufort (Beauforts jaktklubb i England) till  australiska Bill  och Mavis Roycroft. Likaså Kiss Me Kate (Jack Russell import nr 16) var en gåva från grevinnan av Bedford (Bedford jaktklubb England).

Sen kom Judy (jrt import nr 7) från Eastleigh jaktklubb.

Notera att dessa hundar var gåvor. De blev inte kommerciellt sålda eller bytta, och detta var karaktäristiskt för tiden. Hundarna var jaktspecialister, förmedlade mellan jakt och ryttar-entusiaster. Stamtavlor gavs inte, och att fråga efter dem skulle visa dålig smak eftersom de var gåvor.

Om Drottningen ger bort en Corgi, så frågar man inte efter bevis för dess äkthet!

Dessa nämnda jaktklubbar avlade gräddan av gräddan när det gäller jaktterrier, och de hade ett ofläckat genuint rykte. Avelsregister fördes, men utväxlades inte.

En av importerna (Skipper Saville, import nr 9) som kom från Cowdray jaktklubb hade en tre generationers stamtavla med en eller två luckor i. Viljan att lämna över stamtavlan berodde troligen mer på att han ville visa att hunden var en avkomma till legenden Essex Union Rhino (från Essex jaktklubb), än en önskan om att bevisa äktheten.

Dessa tidiga Jack Russell-importer, som blev basen för Australiens bestånd, kom måhända utan stamtavlor, men man kan vara alldeles säker på att de var avlade med guldkant!

Australien ska vara tacksamma över att rasen utvecklades ur genuina jaktklubbsimporter. Rasens popularitet i Europa ledde nästintill till en genetisk förintelse pga korsningsavel i rasens hemland, medan man i Australien hade en expanderande pool av individer, hyfsat lika i typ, alla noggrannt dokumenterade, katalogiserade och övervakade av Jack Russellklubben. De var bokstavligt talat i rakt nedstigande led från en väldefinierad grupp av genuina basindivider.

Australien var det första landet i världen (i efterkrigstid) att forma en klubb vars uppgift var att registrera Jack Russells. Att registrera och bekräfta stamtavlor blev enkelt eftersom katalogisering startade så snart efter att rasen introducerats i landet. Det gav oss möjlighet att följa rasen från grundindividerna, istället för som i England behöva spåra släktskap på ett stort antal individer från grenarna till rötterna.

Registreringssystemet som utvecklades i Australien var vida överlägset de system som t.o.m finns idag i Europa! Pionjärer i Australien har hållit  oklanderliga register med både stamtavlor, sålda och köpta valpar, och gjort dessa register tillgängliga för Jack Russellklubben i Australien.

Även om äktheten av engelska Jack Russells idag kan ifrågasättas, så var individerna som Australien byggt rasen på otvivelaktigt renrasiga, och resultatet av ett århundrade med medvetet urval av gener, trots att många av dom saknade stamtavla.

Flera årtionden med avkomme-tester visar att dessa importer med "okänd stamtavla" har bevisats vara rena i rasen. Den relativa inavel som är ett resultat av rasens etablering genom en handfull importer, har snabbt lett till en acceptabel likhet i typ. "

2002 blev alltså rasen godkänd av Svenska Kennelklubben. Samma år i oktober var vi ett gäng entusiaster som trotsade snöstormen och träffades i Mariannelund för att tillsammans med representanter för kennelklubben och terrierklubben dra upp riktlinjer för en rasklubb i Sverige.

En interrimsstyrelse bildades av:

Henrik Saltzman, Ann-Charlotte Berglund, Mia Wihlborg, Henrik Lindberg, Git Algkvist, Ann-Sofie Jansson, Cerite Bourgström-Lindberg och Ingrid Saltzman.

I mars 2003 bildades klubben officiellt.

I december 2004 upphörde de öppna mönstringarna.